Come as you are.

Idag är det 23 år sedan Nirvanas album Nevermind släpptes och grunge blev, till den framlidne frontmannens förtret, högsta mode. En person som tyck svälja denna trend  är såklart Sergio Ramos.

Och som ni ser så insuper han det i vanlig ordning med hull och hår!
I bild ett har vi jackan och gitarren, han tycks även ha ett fan som sitter och klappar med. Vidare i nästa bild tar han till klassikern lager-på-lager samt mössa och busigt hår.
Ni som följt Ramos en tid är också insatta i hans tidigare frisyr, det omtalade svallet. Svallet vårdade Sergio ömt, och under match drog han in någon form av inpackning som gav en bestående wet look under matchtid, allt åtstramat under ett pannband av stadig resår.

Ni känner igen den som U21-frisyren. Denna frisyr är underlag nog för en granskning som skulle ta ett helt inlägg, om inte två, så vi stegar tillbaka till grungen.

Sergios långhåriga period är en av mina personliga favoriter. Förmodligen för att Sergio med denna frisyr bjöd på stor variation och idérikedom. Något som vi kan se i de två första bilderna där han stylat samma frisyr på två olika sätt.

Men. Där finns alltid ett Men. Minst ett.

Sergio han försöker så intensivt, helhjärtat, och för det ger jag honom cred. Men vad som kunde blivit något bra blev här en dålig korsbefruktning av Creed och Avril Lavigne. Precis som alla som försökt imitera grungen på 2000-talet så faller den här idén helt platt. 

T-shirten sitter för tight, och mössan - don´t get me started. Det här är höjden av desperation. Ramos hade möjligen en hårkris denna dag när han inte fick rätt på rockburret. Förmodligen var en tvättdag runt hörnet, mössorna låg långt ner i korgen och Sergio lämnades med blott ett val kvar - att rota i strumplådan (en lösning vi även såg honom göra i Italien). Kreationen som sitter på hans huvud ser ju ut att sitta så hårt att man får huvudvärk. Emellertid, för en man som är van vid resårband på plan bör en strumpa på huvudet inte vara några större problem?

Som om det inte kunde bli mer tragiskt så undrar jag om Sergio ens lägger ett ackord på gitarren? Vilket leder tankarna vidare till hans levande rekvisita, klappmannen. Tänk er att Sergio står där, med fingrarna löst på strängarna, slamrandes på någon melodi av ett spanskt tributeband till Creed. Vad tänker klappmannen? Gillar han verkligen det? Eller är han döv?

Kanske han bara tänker;

Well, whatever, nevermind.