Rosa Oktober. Del 5.

Oktober närmar sig sitt slut och det med raska steg.
En annan som har raska steg är Sergio Ramos.

Här har han bråttom, Sergio. Håret flyger åt alla håll och väskan har han slängt över axeln så hastigt att han nästan tappar den. Notera även att det går så fort att tegelstenarna i bakgrunden nästintill utplånas till fartstreck. Alltsammans sker dessutom utan snabba brillor och vi frågar oss förstås, hur går detta till? Och framförallt varför?
Av ansiktsuttrycket att döma är det inte en bra dag Ramos har, han är sammanbiten och kisar ondskefullt(?). Sergio är uppenbart bister över något och jag ska försöka lista ut vad.
Har det med håret att göra? Det annars välkammade och inte sällan plattade håret tycks nämligen stå på ända just idag. Kanske var det så att Sergio hade bokat en klipptid, men missade tiden när han letade efter sin bil som han glömt hur den såg ut?
Kanske det var så att Sergio, efter lång betänketid, testade att gå över en av de så många övergångsställen, men hade glömt att det är vid röd gubbe som man står still? Och därför är han nu förgrymmad över de vårdslösa bilisterna som gjorde fel och körde mot grönt?
Den bistra uppsynen skulle såklart kunna ha något med fotboll att göra, men det är ytterst tveksamt. Men det kan ju röra sig om att Iker Casillas glömde ringa och påminna honom om att det var match idag, och nu är Sergio ilsken över det?
Faktum kvarstår, att Sergio aldrig tycks inse att rosa inte rimmar särskilt väl med hans hy? Det här klädvalet kan mycket väl ha syftet att kamouflera Sergio på hans väg in i den så viktiga byggnaden han skyndar till. Han, tröjan och väggen smälter samman i en enda obehaglig röra. Om fallet dessutom skulle vara sådant, så skulle det här handla om en av de mest genomtänkta utstyrslar Sergio haft någonsin. ...Kan det verkligen vara möjligt?

Kanske är det så enkelt att han är arg över hur fort den rosa månaden i bloggen har gått? För med detta inlägg tar vi och avslutar Oktober och syns åter, med fler kulörer, i November!

Rosa Oktober. Del 4.

Något som inte haglar numer är Sergios modellbilder, därför kan vi med glädje titta på den här...

Varde rosa!
Jag ska villigt erkänna att jag trillade av stolen av flämtningar när jag först såg denna bild. Sergio Ramos, utan flera lager av tyg i olika material, mönster och färger som skär sig mot varandra? Sergio Ramos i en enkel vit skjorta? Himmel!
Innan ni börjar klia er allt för förbryllade i skalpen, läs här:
Det här må se fräscht och välstylat ut, men i själva verket lämpar det sig snarare som reklam för tvättmedlet Vanish. Tyget uppe i hörnet... rosa? Allt talar för det, och nu har Sergio blivit ansiktet utåt för deras slogan "Lita på rosa"... eller "confianza rosa"?
Det enda andra alternativet till den här bildens existens skulle kunna vara en reklam för en symaskin. Hela upplägget på artiklen gensomsyras av tant-varning. I den kavajen kan Sergio passa in på valfritt pensionärsevent som charmig konferencier som bjuder upp tanterna till dans. Av någon anledning så förstärker den rosa draperingen uppe i hörnet denna känsla ännu mer?
Även om det senare scenariot också är mycket fint, så är det mer troligt att en hipp kille som Sergio föredrar att vara med i reklam (eller hans manager föredrar. Sergio ser ut att, som vanligt, inte ha en aning om vad han gör på bilden).
Om det skulle vara så att ni inte är övertygade så har jag förberett två montage till er här:

Reklam för symaskin:

Reklam för tvättmedel:

Skulle de inte passa som stora affischer vid busshållplatser och på Times Square?!
Klart de skulle.

Rosa Oktober. Del 3.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Jag brottas med tanken om Sergio Ramos funderat över dessa visdomsord innan han satte sig i bilen eller inte.
Jag försöker fundera ut var man kan köpa de här tröjorna, och kan inte minnas att den tiden någonsin funnits? Det här är en fjortiströja som inte ens fjortisar har på sig. Det fullkomligen skriker taffligt syslöjdsarbete över hela den här tröjan samtidigt som den lider av stor hybris. På ett retligt vis stör den ögat med sina märkliga veck på armen, som när man inte fått kläm på symaskinen men ändå köttar på samtidigt som man drar för hårt i tyget. Resultatet blir ett böjt rör som korvar sig vid sömmen = tröjarm. Kragen ser dessutom vadderad och lite sned ut. Vilken människa vid sina sinnes fulla bruk vadderar en krage? Särskilt efter att man såg hur tröjärmen blev? Som grädden på moset i denna hybriskaka, så är det även strass på tröjan. Här tycks man har gjort ett försök att skapa någon slags logga i form av två trianglar över bröstkorgen, resultatet emellertid, påminner om en pysseldag på dagis.

Kvarstår gör frågan, om det är Sergio själv som gjort tröjan eller någon annan? Kanske en beundrande kusin? En viktig sak ser vi dock, och det är att Sergio känner sig snygg i den här. Det syns från botten av hans kisande små ögon. Och det, är faktiskt det viktigaste.

Rosa Oktober. Del 2.

Senast vi såg honom var Sergio ensam och möjligen lämnad till sitt öde tillsammans med en svettig engelsman i bakgrunden. Idag är fallet, tack och lov, inte så.

 Här ser vi Sergio tillsammans men sin käre vän Fernando Torres. Det ser ut som ett stort event de går på, killarna. Förmodligen möttes de upp innan och hjälptes åt med klädvalen, som såklart bli något intressanta med tanke på att folk omkring verkar ha kostym på sig. Busfrön som de är, bestämde de sig tillsammans för att leka rebeller. Jag undrar dock vems syskon det är som fått sätta kläderna till för att de här två förvuxna småpojkarna ska glida in på event i för tighta tröjor? Traditionella spanjorer (Torres med katolsk uppväxt och håller handen med samma flicka som han gjorde när han var fem) som de är, så rör det sig eventuellt om en yngre systers garderob. Sergio slås inte som typen som bryr sig om ett plagg eller en accessoar är könsnormativ - han bär det som han tycker är fint! Men se så den rosa tröjan kramar åt hans stackars hals! Precis så där som det gör när en kille tar på sig en girlie. Självfallet är det inte det faktum att de snott syrrans tröjor som är ett problem här. Problemet jag ser är två män som vägrar inse att de blivit, just män. De må vara unga män,men de är män. Vad vi bevittnar på bilden är en potentiell 25års-kris. Personifierad och förkroppsligad. Slår man upp termen i en ordbok, låt er inte förvånas om det är ovan bild som ackompanjeras med förklarande text. Det här osar lökig semester. Situationen förbättras inte av att en t-shirtsturist florerar precis bakom dem. Som en slags klen tröst.
Något som dock inte är klen vore trösten om att de två grabbarna faktiskt har växt upp och axlat rollen som män numer. Hur det gått för turisten i bakgrunden ska jag däremot låta vara osagt.

Rosa Oktober. Del 1.

Under senare års tid har Oktober månad blivit synonymt med rosa bandet. Vad kan då inte passa bättre än att denna månad granska Sergio Ramos rosa utstyrslar? Tro mig, det är några.

Rosa Oktober börjar nu.

I en sjaskig bar i Phuket (med tillhörande svetting engelskman i bakgrunden) stövlar Sergio in, direkt från Full Moon Party. Han ska ta sig några drinkar för att sedan bege sig ut bland sanddynen och neonfreaksen igen. Kvällen till ära har han verkligen prickat in temat. En skrikig rosa tröja med någon slags halvsliten världskarta(?) på, som förhoppningsvis lyser fint i UV-ljus. Till detta har han matchat med neongröna detaljer både på arm och i hår. Sergio är redo för dans, hela natten lång!

Eller?

Trots att Sergio ansträngt sig så väl kan man inte undgå att det vila en skepticism över det hela.

Radbandet. Varför har han det med sig? Kan det vara så att han känner sig otrygg bland alla överfulla och drogade ungdomar? Jag slås av en bild, med en stor sprakande brasa i mitten. Runt den dansar ungdomar barfota i sanden. Vid sidan av står Sergio, med händerna i fickorna och tårna som blygsamt rör sig i sanden. 

Hörlurarna. Det här är en stark indikation på att Sergio inte alls uppskattar Full Moon Party. De spelar ju varken Scooter eller Aaron Carter. Frågan är då vad han gör där? Vem lurade honom dit?

Och var är Iker Casillas när man som bäst behöver honom? Det här är frågor som jag ställer mig, och som kanske även Sergio ställde till sig själv när han stod där, utblottad, ensam, på en strand i Phuket. Man kan bara hoppas att han fann en vän i engelskmannen där bakom, och att det röjde hela kvällen. La vida loca.