Det är känslor, det är varningar och utvisningar, det är filmningar, domarpåhopp och ett evigt gnäll. Det är El Clásico. Det är Sergio Ramos. Det är La Liga!

Vår klantige vän har gjort det förr, kommer han denna säsong att göra det igen?  Värt att notera är Puyols sanslösa akrobatik efter den slappa lavetten. Till Sergios försvar: jag hade också lappat till Puyol, och när jag hade sett honom ligga där och fjanta hade jag gått fram och gett honom en till. Tursamt nog är det inte jag som spelar fotboll, utan Sergio Ramos.

La Roja.

Spaniens stolta färger består som bekant mestadels av rött och gult. På tal om rött...

Färgen röd tycks idag ha en benägenhet att följa efter oss. Här ser vi Sergio vandra längs den röda mattan, som man ansett vara väl värd att rulla ut för dessa Kungar Af Madrid. Pressen, som ni ser, svärmar kring dem så därför har man även behövt smälla upp ett rött band. Ett annat antagande, som kanske rentav är mer troligt, är att dessa röda band sitter uppe för att spelarna inte ska gå vilse. Tänk er arrangörernas panik när de fått veta att Iker Casillas har ledigt denna dag och varken kan ta täten eller utdela trygga handpåläggningar för att fösa sina berömda kycklingar rätt? Lösningen är effektiv, ett rött band missar ingen. Inte ens Sergio, som har tendens att missa andra ganska uppenbara uppgifter:

Låt oss återgå till röda mattan och Sergio Ramos. Idag tog han det säkra före det osäkra och valde den här regnjackan i högglansig PVC (bild 2 är från ett annat tillfälle men fungerar här som komplement för en närmre studie av jackan). Sergio tittade ut genom fönstret i bussen och gjorde bedömningen att idag är en kall och regnig dag. Kanske går han klanderfri, ty det kan inte vara lätt att göra professionella bedömningar om väder bakom solglasögon och tonade bussrutor?
Vad som inte är klanderfritt är detta röda fiasko. Vad vi bevittnar idag är ännu ett av Sergios snedsteg, och det får oss bokstavligen att se rött. Den här jackan får självaste Hin Håle att se rött. Jag slår vad om att den inte ens tjänar till som något vidare regnskydd.
Följaktligen finns det bara tre syften kvar för denna jacka att möjligen tjäna:
Syfte 1, Sergio kanske är sponsrad av något ketchupmärke och marknadsför detta genom att bära ketchuprött.
Syfte 2, Sergio tvingas bära denna röda jacka för att varna. Varna för vad? Ja, ALLT! Vi handskas trots allt här med en man som kontinuerligt tycks drabbas av allvarlig förvirring och allehanda hjärnsläpp.
Syfte 3, och kanske det mest troliga, handlar om att Sergio Ramos har skördat hela 19 röda kort (och 116 gula) under sin karriär i Real Madrid hittills. En lätt inbillning är att han med detta har fått många genom de verksamma åren att också se just rött.
På något bisarrt vis verkar det ändå som att Sergio är i stort behov av den röda jackan, och så länge den gör honom gott så är det bra. Jag vill trots allt bara att han ska ha det just, bra.

Arkivet: 2010-08-12 "Keep on strolling"

Arkivet är helt enkelt gamla granskningar som jag haft publicerade på andra platser, därav kan visst innehåll och referenser i inläggen verka daterade.


 2010-08-12 "Keep on strolling"
På vandring direkt från estebans buss i bakgrunden kan vi med några snabba ögonkast se att det är något med Sergio Ramos som den här gången är annorlunda... Jag skulle vilja komma med det djärva påståendet att Sergio den här gången faktiskt försökt tänka rätt. Med betoning på försökt. Det måste vara någonting med honom som gör att allting ändå bara blir ohjälpligt fel. Men innan jag förklarar honom som ett officielt "Undefined Flying Object" vill även jag försöka. Försöka bena ut vad det är som gör att Ramos i slutändan fortsätter trampa snett. Vad Sergio gjort just denna dag är att han i stor utsträckning satsat på ett vinnande koncept (han kanske hade varit på den där ack så nödvändiga stilstudien i Milano?) med mycket svart. Något som slår mig mycket tidigt är att han lämnade den famösa Louis Vitton-väskan hemma till förmån för den här modesta, och förmodligen sponsrade, nike-rullisen. Med tidigare erfarenheter i färskt minne kan vi konstatera att det här faktiskt kan vara en av Sergios bättre dagar. Men mig lurar han inte. Vad vi handskas med här är förblindelse. Det handlar om väskan, den helsvarta silhuetten och den smickrande passformen på tröjan (ni ser hur den smiter åt lite läckert över bröstet). Tittar man däremot noga, så kan man se att det på denna utstyrsel händer betydligt mycket mer. Inledningsvis finns det bara två målgrupper som låter skärpet hänga på ett ställe där det är helt förlorar sin funktion och som har ett blingande strassmycke hängandes från skärpet vid sidan så där lite aslappnat. Det handlar om Fjortonåriga flickor som handlar allt på NewYorker och det handlar om Sergio Ramos. Sedan har vi tröjan med smickrande passform. Vi behöver inte ens diskutera saken - för det här är ingen smickrande tröja vi ser. Förmånga viljor har fått styra denna krage, vilket har lett den till att slutligen se ut som en femårings tarvliga försök att vika en papperselefant. Och jag kan informera er att det här är tidigt i barnets utforskande enligt Reggio Emilia vi befinner oss. Riktigt Tidigt. Dessutom verkar denna papperselefant vara mycket förargad över sin (och alla andra elefanters) livssituation och försöker således kväva stackars Sergio. Sedan har vi klockan. Likt en cancersvults klamrar den sig ondskefullt fast vid den sista(?) kroppsdel Sergio ännu inte tatuerat. Är det något jag verkligen inte klarar av så är det machoklockor. Särskilt inte vita sådana, känns det inte paradoxalt att vara macho i vitt? Vad som kanske är värst är ju, att den inte ens är vit utan Gul. Inte ens någon vågad typ utav gul utan en diskret gul. Återigen har vi hamnat i VM i miss-match. Andra viktiga detaljer som bidrar till denna utstyrsels nedgång är förstås örhängen i båda öronen, klackringen, och pressvecket på byxbenet. Små petitesser kan kanske tyckas, men ack så viktiga. För här kan vi nämligen se ett typiskt, kanske rentav klassiskt, införlivande av ordspråket "många bäckar små". Här finns dock två stora plus att hämta. Det ena är skorna. Skorna är helt rätt! Med dem passar Sergio in i vilken umgängeskrets han vill i hela världen. Ja... förutsatt att han byter tröja. Det andra är att La Liga har avspark den 21:a Augusti, på canal + numer, och tänk så mycket Sergio det kommer bli i TV då! VAMOS!

Ramos och pokalerna

Sergio Ramos är en man som är van vid vinnande uppställningar av olika slag. Därför är det ytterst förvånande att se honom röra sig så tafatt när han väl ska ha tag i de åtråvärda pokalerna...

Ni ser ju själva hur beklämmande det här är. Det är precis som om Sergio inte vet vad det är han sysslar med. Han ser ut att inte förstå att han har vunnit, utan bara tittar på vad (samt hur) kompisarna gör och tar efter. Överseende kan man ju ha, kring hur Sergio reder sig i livet bland övergångsställen, parkeringar och trafik (samt klädvalen såklart!) - men planen är en plats han bör känna sig bekant med, där han kan örla runt bland andra fränder och skapa konst med boll på gräs. Kanske jag hade fel? Efter det här känner jag mig något osäker.

Jag känner för honom och hans vilsenhet i samtliga tre bilder, men särskilt mycket i bild 2. Iker Casillas får visa hur man ska lyfta och hålla pokalen, men notera även en betryggande hand som vilar på Sergios axel - som om Iker även måste ledsaga honom. Det är här jag oroar mig för Sergio riktigt mycket.

Samtidigt så ser jag även att han är i goda, varma händer. Casillas må ha varit under isen under årets världsmästerskap, men vilken fader och förebild han är när han går där på planen och ledsagar vilsna kycklingar som Ramos. Jag har även nåtts av fakta att Sergio ska ha en fru, eller åtminstone fästmö. Efter en stunds oro i själen kan jag lugna mig och med gott samvete konstatera att Sergio har det bra. Han reder sig.