StureP

Följande inlägg på ackompanjeras till denna låt: 

Behöver jag egentligen tillägga något?
Idag glider Sergio Ramos in på valfri klubb på Stureplan, med sedlarna i högsta hugg och laddad till tänderna för att få vaska champagne. Förmodligen hade han kommit in överallt, före köer och allt, men väl inne på krogen hade naturligtvis allt gått fel. faktum är att det redan verkar ha gjort det.
För var exakt befinner sig Sergio egentligen?
Av bakgrunden att döma rör det sig om någon slags lagerlokal. Man har på ett handfallet vis försökt rigga någon slags spektakel i rummet, men vad är det som firas? I 99% av fallet är detta en fråga man ställer sig så fort Sergio Ramos vandrar längs den röda mattans gång (även om den också lyser med sin prominenta frånvaro idag) och så verkar det vara även denna gång.
Affischen vid sidan är förbryllande. Hör hänger ett gäng förmodade sponsorer och nedanför vandrar Sergio vid en damm tillsammans med en främmande unge. Vem är ungen? Vad har ungen med sponsorerna och än mer Sergio Ramos att göra? Frisyren härleder oss tillbaka i tiden, före Pilar och faderskapet. Detta är något som framträder tydligt då Sergio, på planschen, i vanlig ordning har dålig koll på vad han gör och varför. Slentrianmässigt håller han ungen i handen, men egentligen är hon nog mest brydd över den fortfarande förstörda Matrix-frisyren som tycks släpa med i tid och otid. Affischen är både dåligt planerad samt utförd - något som generellt verkar genomsyra det här eventet. bubblet och snittarna verkar långt borta och scenen verkar alldeles för lite.
Om det inte vore så att Sergio faktiskt snubblat på på en "spelning" med StureP?
Skulle fallet vara sådant, så faller ju allt plötsligt på plats?
När man skapar en låt med övervintrade Tv-spelsljud som till och med Slagsmålsklubben hade ratat, adderar tidernas enklaste och sämsta låttext som man rabblar (inte sjunger) och då inte ens gör det i takt så kan karma inget göra mer än att slå tillbaka. Man får inte mer än vad man ger eller hur?
På något vis kan jag ändå känna igen Sergio i låten: den ytliga texten, otakten, som om man snubblar sig fram i musiklandskapet och avslutar med att falla pladask. Det är ju trots allt vad Sergio verkar göra i sin Walk-in-closet. Varje dag.